Kom hem från Ottsjö idag.
Har en tom känsla i kroppen, vet inte vad den beror på men jag gillar den inte. Känns som en oroskänsla men jag vet inte vad jag har att oroa mig för?
Förmodligen beror den på alla splittrade känslor jag känner för stunden.
Har haft en underbar vecka i Ottsjö med Göran och hans familj. Ätit gott, mått gott, haft kul med Singstar, skoteråkning och lite shopping i Åre.
Men ständigt flyger tankarna iväg till Johan.
Fick ett samtal på söndagkvällen när vi kommit upp om att Johan har gått bort. Det känns så himla overkligt... Något sådant får bara inte hända... Jag försöker att tänka positivt, minnas allt det fina och glada med Johan, det är så han hade velat det. Men det är svårt...
Jag hade velat vara hemma med mina vänner, jag hade velat vara med Caroline istället för att hon skulle behöva berätta den hemska nyheten över telefon, jag hade velat vara med på Beccis födelsedag, som jag brukar. Jag hade velat vara med hos Stefan efter Johans minnesstund som jag fick höra var så fin. Jag önskar att man ibland kunde klona sig och vara på fler ställen samtidigt.
Samtidigt som jag vill allt detta hade jag ju såklart inte velat vara utan den här underbara veckan i fjällen, den var väl behövd. Men jag önskar att detta inte hade skett just när jag var bortrest.. är det egoistiskt att tänka så? Det är verkligen inte egoistiskt menat..
Är ledig en vecka till, ska verkligen försöka ta vara på den tiden och ägna den åt mina nära och kära, ni vet vilka ni är! Love you all!
