*~Vejjro~*

Det känns allt mer tydligt att vi går mot höst.
Det är mörkt och kallt på kvällarna när jag går sista promenaden med Ramos. Igår var det 12 grader ute.
Jag är helt sinnessjukt trött på mornarna. Jag måste ha 3 larm på min iPhone PLUS 2 larm på min gamla telefon för att kunna komma upp. Någon hjälp att vakna av Ramos får jag verkligen inte, han är ju den mest morgontrötta hunden jag känner. När jag gjort mig klar får jag mer eller mindre släpa upp honom för att gå ut.

I tisdags hade jag, som vanligt, problem med att komma upp ur sängen, men när jag tillslut lyckades så vacklade jag in i badrummet. DÅ vaknade jag vill jag lova! I ena hörnet satt nämligen en spindel, stor som ett hus!
Jag fick panik. Ni som känner mig vet att jag har en enorm spindelfobi. Men den har blivit bättre, framför allt när jag umgås med folk som har mer spindelfobi än jag själv. Då blir helt plötsligt jag den "modiga" som får lov att ta tag i problemet och göra mig av med spindeln.
Nåväl, jag kunde ju gärna inte ringa efter hjälp klockan 7 på morgonen, och Ramos hade jag ju ingen nytta av i det här läget heller. Så det var bara att bita ihop. Jag gick ut i köket och hämtade förra veckans Mitt i Tyresö, rullade ihop den och gick tillbaka till badrummet. Med blicken konstant fäst på det stora monstret så satte jag mig på huk framför den, fast med ett lagom långt avstånd ifrån den. Jag tog sats och slog till, miss! Istället ramlade den ner på golvet och började springa, rakt emot mig!
Nu kom den verkligen "tjejen" fram i mig, jag skrek rakt ut och drämde till igen, HÅRT! Den blev platt...
Pulsen slog hårt och snabbt, med darriga händer och näst intill tårar i ögonen efter mitt skräckmöte med denna best så tog jag toapapper och lyfte ner den i toaletten. Medans den spolades ner så kröp ett litet leende fram, jag blev stolt! En kallblodig spindelmörderska är vad jag är!